Om mig.
En kort eller lång berättelse för dig som vill läsa.
Varför hänger det en potta i trädet?
När jag var liten sparade jag på ord i lådor och plastmappar, precis som med bokmärken. Att de där orden skulle resultera i en bok senare i livet var såklart inget jag visste då. Men jag hade hundratals, urklippta ur böcker dessutom.
I skolan älskade jag lektionerna i svenska. Vi hade en underbar lärare på högstadiet. Han lovade oss dyrt och heligt att sjunga "Flottarkärlek" (Snoddas) när vi slutade nian om vi skötte oss.
Det minnet lämnar mig aldrig. Han hade ett bälte med fiskar på i högt uppdragna bruna gabardinbyxor , och sjöng så det dånade.
Hans inspirerande lektioner och tillåtande inställning till mina uppsatser lade grunden för min lust att skriva. Tänk vad en lärare betyder mycket.
Vad jag heller inte visste vid den tiden var att jag själv skulle bli lärare.
I min släkt har det alltid funnits musiker, konstnärer, lärare, trädgårdsmästare, uppfinnare och annat kreativt så långt bak i generationerna jag vet om.
Mamma var musiklärare och en sjuhelsikes jazz- och pop- organist, pappa teknik- och bildlärare trummis/konstnär. Mormor - pianist/ bossen på hotellet och en galet bra kock. Morfar- violinist/konstnär, alla med en stor portion entreprenörsanda och humor.
När mormor och morfar i början av 60-talet lämnade Ekerö och köpte en fallfärdig skola i Tännäs (Härjedalens kommun) och byggde om den till ett familjehotell "Tännäsgården" följde min familj efter. Där fick jag och min lillebror Ola tidigt lära oss hur man spelar och agerar inför publik och boende gäster.
Att vi slogs bakom svängdörrarna till köket om vem som skrapat ihop mest dricks, var det ingen i publiken som märkte. Ola vann alltid förövrigt eftersom han charmade tanterna på löpande band, bockade djupt när han fick en krona med efterföljande replik:
- Tack, men jag har en syster också.
Varpå han fick en krona till som jag aldrig såg röken av.
Idag är han General Manager för Kammarmusikens Vänner, där världsartisterna duggar tätt.
Vi - min man Anders och jag tillsammans med våra söner hjälper till med diverse. Så familjekänslan runt musiken och framförandet ligger i nerverna.
Lever vidare. Det är fantastiskt.
Min högskoleutbildning på Stockholms Musikpedagogiska Institut lade sedan ytterligare grund för min pedagogiska och musikaliska utveckling. Jag utbildade mig till till rörblåspedagog med klarinett som huvudinstrument. Läste också partiturstudier under många år och kom sedan att arbeta på samma högskola med ensemleledning.
Det har inneburit många konserter, klasstimmar, klarinett, saxofon och pianoelever, kompositioner, ledning av kör och orkester under de trettio år jag var som mest aktiv.
Hur kom skrivandet in i den bilden?
Eftersom mina kompositioner ofta framförts tillsammans med skådespelare i ett för dramat specialskrivet manus, låg det på mig att skriva texter till körsånger och andra delar av föreställningarna. Alltid med ett tema som belyste livet på olika sätt. Allvar och vedermödor, glädje och livslust. På scenerna fanns alltid en blandning av amatörer och proffs, vilket är helt i linje med vad jag alltid velat förmedla.
" Det är tillsammans med andra vi delar erfarenheter och kunskap, det är då vi lär och för det vidare"
Idén om att skriva en hel roman har jag burit länge innanför huden. Att det nu plarneras för en trilogi är lika galet som många andra påhitt i mitt liv. Jag har alltid gått min egen väg och gjort det som starkt påkallat min uppmärksamhet.
Jag har helt enkelt svårt att låta bli nya utmaningar.
Jag tycker om möten med människor. Genom musiken och texten har jag träffat många härliga personligheter under åren. Lärt mig av de kunniga och lagt det tillrätta i min egen packning.
Det är rikedom.
Får man kalla sig författare med " bara en"
utgiven bok? Om någon undrar, vänd på frågan.
Varför skulle man inte kunna det?
Mitt arbete med del 1 " Du kommer aldrig undan" har inneburit precis samma saker som för andra som skriver.
Text, text, text. Genomläsning, korrektur, släng synopsis, bygg nytt. Manusutveckling, redigering, skriva om, sova ett annat dygn, hitta nya vinklar, våga kasta sig ut, lyssna, analysera, skriva om igen, kasta och börja om.
Och nu är det klart.
Sol till er alla.
Åsa
Just ja, pottan.
Ett typiskt påhitt av morfar som alltid hittade på nya sätt att komma till skratt.
Den hängde där i trädet på Tännäsgården, jag sprang dit och spelade teater så liten jag var. Men roligast var nog när morfar gjorde detsamma.
